Satt du, liksom jag, klistrad framför datorn för att följa hackargruppen Lulzsecs härjningar under sommaren 2011? Då kommer du hitta mycket av värde i Forbes-journalisten Parmy Olsons bok ”We are Anonymous”.
Boken är en initierad och ingående skildring av de senaste årens mest omskrivna hackargrupp, byggd i första hand på intervjuer med Jake ”Topiary” Davis, 18-åringen som då var både Lulzsecs och Anonymous-rörelsens språkrör. Historien om den ensamma unga killen på den avlägsna ön Yell, halvvägs mellan Norge och Storbritannien, som plötsligt blir hela internetvärldens bad boy, är hackarromantik när den är som bäst.
På vägen skjuter Parmy Olson ned ett antal myter om Anonymous. Om man ska tro hennes källor orkestrerades exempelvis inte de omskrivna överbelastningsattackerna mot Visa, Mastercard och Paypal av tusentals frivilliga, utan av två ensamma hackare med tillgång till varsitt omfattande botnät. Det var en sanning som ledargestalterna i Anonymous undanhöll både medierna och sina egna anhängare, i syfte att spä på myten om kraften i det ledarlösa kollektivet.
Hon berättar även om hur FBI vid minst ett tillfälle lät Anonymous genomföra ett omfattande dataintrång, trots att det hade kunnat förhindras. Kanske i ett försök att snärja Wikileaks-grundaren Julian Assange, som då satt i husarrest i London, och få honom utlämnad till USA.
Hantverksmässigt finns en del att klaga på. Boken är spretig, ofokuserad och minst 100 sidor för lång. När författaren tittar bortom Lulzsec och försöker hitta en djupare innebörd i enskilda Anon-medlemmars handlingar blir det rörigt och förvirrat. Jag har själv skrivit om rörelsens fäbless för det teatrala. Ibland blir det pinsamt uppenbart att de konflikter Parmy Olson återger mest av allt handlar om skvaller på skolgårdsnivå. Dessutom är det svårt att riktigt våga lita på att historien är sann. Om alla Anon-medlemmar ljuger, vilket författaren själv konstaterar vid flera tillfällen, hur vet hon då att hennes egna källor talar sanning?
Men den centrala berättelsen, om Lulzsecs uppgång och fall, är bra nog för att väga upp det. Dessutom behåller Parmy Olson sin distans till Anonymous hela vägen igenom. Skildringar av rörelsen hemfaller ofta till en blåögd och ganska naiv revolutionsromantik, som i den överskattade dokumentärfilmen We are Legion. Här ges en betydligt nyktrare och mer rättvisande bild av fenomenet.
Boken är en lika skrämmande som fascinerande skildring av internetkulturen i sin renaste form: spretig, nihilistisk och avtrubbande. Lika ofta briljant som urbota korkad, och mest av allt in it for the lulz.
Topiary sammanfattar det bäst i bokens avslutande kapitel: ”Prepare to enter the hivemind, motherfuck”.
/Daniel